Timoteij hade låten. Men inför sändningen var det ingen som tippade dem som kvällens segrare. Med facit i hand stod de för en av festivalhistoriens största skrällar.
Timoteij ställde alla tips på huvudet. Och gav ett styrkebesked för det nya röstningsformatet. I stället för att hemlighållas till efter finalen utbasuneras kvällens vinnare redan i sändningen. Då blir de största överraskningarna ännu större.
Och jag kan inte påminna mig någon skräll i Melodifestivalen i modern tid som överträffar den som gymnasietjejerna från Skara ställde till med i Göteborg. När Marie Lindberg för tre år sedan gick till final som tvåa i deltävlingen i samma stad låg det i luften. Hon hade fått enorma ovationer från genrepspubliken, som i vår publikundersökning den gången röstat fram henne som trea, just bakom Jimmy Jansson.
Våra publikundersökningar har förutsett de två finalisterna i båda de första programmen 2010. Den här gången var loppet mer kört än någonsin. Alcazar och Darin hade dubbelt så många röster som trean. Timoteij var – fyra. Knappt före Crucified Barbara.
Bra från första ton
På Poplight är vi flera som har älskat låten ”Kom” från första ton. Jag hörde den första gången under promenaden över parkett i Scandinavium under torsdagsrepetitionen. Då mötte jag vår melodifestivalredaktör Mirja, som var precis lika stormförtjust som jag. ”Den här går vidare”, sade jag, innan jag hört klart låten.
Men vi var inte representativa för journalistkåren. Många andra från pressen, även dem som samtidigt är fans till festivalen, var mer eller mindre skeptiska. Tjejerna gömde sig bakom instrumenten, de sjöng för otydligt, låten var ett gräslig fall av pastellkitch ...
Efter ett tag fick jag ge med mig. Tjejerna såg faktiskt bleka ut på många av repen, och visst fick de jubel från genrepspubliken, men inte märkbart mer än Getty, och inte alls lika mycket som Darin. Med andra ord fanns det ingenting i de vanligtvis säkra prognoserna som talade för en vinst för Timoteij.
Märklig förvandling
Men när det väl vankades sändning hände något märkligt. De höjde sig. Många darrar när kamerorna tänds för direktsändning – det brukar bara vara erfarna rävar av Alcazars klass som faktiskt höjer ribban ännu ett snäpp från vad vi har sett tidigare.
Timoteij hanterade pressen på rätt sätt. En av tjejerna lär ha brutit ihop bakom scenen direkt efteråt (men det missade kvällstidningarna). Inte konstigt att det finns stora känslosvall inblandade för de här 18-åringarna.
När jag pratade med programledarna Måns och Christine efter sändningen var de snabba att hålla med om att det är tuffare i direktsändning.
– Några stakningar tycker jag hör till. Det är direktsändning, man ska känna att det finns en nerv, tyckte Måns.
Programledarduon beskrev målande hur det kan vara att stå framför den fullsatta arenan i strålkastarnas sken. Plötsligt kan tanken blixtra till. ”Det är tre miljoner som tittar på mig just nu.” När den tanken kommer är det svårt att värja sig.
Scenrutin nära nollpunkten
Men jättedebutanterna i Timoteij klarade pressen i direktsändningen. Trots att deras scenrutin ligger nära nollpunkten. De lärde känna varandra på musikgymnasium i Skövde och går alla i samma klass. Gruppen bildade de för ett år sedan, och i somras medverkade de i några allsångsevenemang. Det är allt.
Annars har de bara varit i en studio vid sidan av pluggandet, där de har experimenterat med låtar för sitt planerade album. De finns nu hos lilla familjära Lionheart, ett av Melodifestivalens dominerande skivbolag. I år, när det musikaliska utbudet blivit bredare än någonsin i festivalen, har Lionheart fått med ovanligt få låtar.
Med andra ord hade Timoteij redan inför tävlingen en smärre guldsits för att få uppmärksamhet och stöttning från skivbolaget. Möjligheterna har inte minskat efter jättesuccén i Melodifestivalen. Se fram emot en sommar med Timoteij!
Engelskan klar
Det kan också bli en sommar där ”Kom” hörs från var och varannan högtalare. Låten kan vinna i Globen, även om det lär finnas hetare kandidater när det kommer till kritan. Men om det inträffar skulle det också bli ett osannolikt eurovisionsäventyr för Timoteij, och jag tror att det skulle gå helt okej.
Det skadar inte att låten ”Kom”, precis som Carolas ”Evighet”, från början var på engelska. Det tycker jag hörs på den svenska texten. Den andas inte översättning, men känslan som jag får är att orden har trätts på i efterhand.
Den engelska titeln är ”Run”, och temat i låten lär då vara ett helt annat. Den handlar om en tjej med flyktbehov: Run, run, run, like I've done, done, done ... Med andra ord skulle vi kunna få en stor innehållslig förändring om Timoteij tog sig hela vägen till Oslo.
Tårögd av Darin
Medierna valde inför sändningen att hylla Darin i stället för Timoteij. Han var den självklara stjärnan, som förstaplatsen var vikt för. Och Darin skulle nog lyckas smita förbi Timoteij i Globen – om det inte vore för alla andra manliga solister och ballad-akter. Timoteij lär få trumf av att vara en av få kvinnliga akter i finalen.
För mig personligen, som har Michael Jackson som en av de stora ledstjärnorna i livet, är Darins ”You're Out of My Life” extra stark. På fredagens genrep fick Darin dessutom sjunga om låten, och jag hade tårar i ögonen båda gångerna. En abstrakt känsla i en låt framkallar sällan sådana reaktioner hos mig, men i det här fallet är känslan konkret.
Texten ”you're out of my life / and it cuts me like a knife” har uppenbara band till ”She's Out of My Life”, en av Michael Jackson mer berömda låtar. I refrängen där finns raderna ”and it cuts like a knfe / she's out of my life”. När Darin sedan fortsätter ”why did you have to die?” blir det nästan för mycket för mig.
Men liksom med de flesta populärmusikaliska texter, inte minst i åtskilliga av Michael Jacksons egna låtar, är innehållet här inte förankrat i en enskildhet. Andra delar av textens berättelse i ”You're Out of My Life” passar uppenbart inte på Michael Jackson. Och därmed kan ännu fler människor beröras.
Jag fick bara möjlighet att prata med Darin kort om låten i Göteborg. Han var överraskande ödmjuk och älskvärd, men han besvek mig med att inte vilja bekräfta några kopplingar till Michael i låten. Å andra sidan uteslöt han dem inte, och när jag efter intervjun förklarade att Michael Jackson var min stora idol sken han upp stort.
Förvånande följder
Hittills under 2010 har mina backspegelskrönikor fått överraskande stor uppmärksamhet. De är långa och vindlande, och när jag började med dem 2007 var de mest ett sätt för mig att personligen dokumentera mina upplevelser från en melodifestivalsejour. Men varje vecka blir jag förvånad över hur många läsare krönikan får. Och 2010 har den också fått konsekvenser utanför Internets textvärld.
På torsdagen i Sandviken började jag prata med en storleende Christer Björkman. Han myste över hur breddningen av Melodifestivalen hade fungerat och menade att Dagens Nyheter och jag hade förstått poängen precis. Någon hade skickat honom länken till backspegelskrönikan, och han var full av lovord.
Efter min krönika den andra veckan fick jag goda recensioner av anhöriga och medarbetare. Inte minst för att jag tog upp kvällspressens otillförlitliga förfarande under Melodifestivalen, där stories uppkommer ur ingenting, nyheter presenteras vilseledande och den journalistiska vederhäftigheten har en hisnande lägstanivå. Men efterspelet på plats den följande veckan blev ett annat än senast.
Rosenrasande e-post
Mitt under arbetsdagen på fredagen i Göteborg damp ett mejl ner i min inkorg. Avsändaren var en av kvällstidningarnas främsta ansikten utåt under Melodifestivalen. Vi har samma pressrum som arbetslokal, och jag gick förbi vederbörande många gånger under dagen.
I mejlet var det ord och inga visor. Kvällstidningsprofilen var rosenrasande över kritiken i förra veckans krönika, och förmedlade själv en bild av världen där kvällstidningen aldrig förfar oredligt. Profilens enda konkreta synpunkt – utöver att vara hånfull och hävda hur oförvitliga tidningens allmänna arbetsmetoder är – gällde emellertid en enskild kommentar i krönikan.
Jag tog i en passus upp ett obetalbart hopkok rubricerat ”Här avslöjas Saades bluff”. Den aktuella artikeln handlar om hur Eric Saade vid ett ospecificerat tillfälle släppte greppet om sin vattentäta mikrofon, varpå en av körsångarna i stället sjöng den sista tonen.
Jag skrev i förbigående i krönikan att tidningen kallar det inträffade för playback, som ju betyder att sången är förinspelad. Detta raljerar profilen över. Det är inte tidningen som använder det felaktiga ordet utan en av artisterna, för det står i ett citat. Och jag har inte kunskap nog att förstå vad som är ett citat och vad som inte är det.
Well, ordet förekommer i citatet. Som för övrigt återges både i ingressen och brödtexten – underligt nog med ordalydelser som inte är identiska. Men ordet förekommer också i tidningens egenhändigt avfattade bildtext: ”Eric Saades playback-avslut väcker starka känslor hos de andra artisterna.” Sorry.
Inflytande
Men mejlskrivaren nöjde sig inte med att jag nyktert och vänligt besvarade försändelsen. I stället kommer i nästa mejl ett hot om att vidta ytterligare åtgärder om jag fortsätter ge kvällspressen den här typen av publicitet.
I det här läget att det bara att ta emot komplimangen. Att en så liten aktör som Poplight väcker en sådan energi hos drakarna kan inte uppfattas på något annat sätt. Uppenbarligen ser man det som ett reellt hot mot kvällspressen om jag är kritisk mot den i en av mina krönikor, och det är ju trevligt att vi anses ha ett så stort inflytande.
Efter att ha upprörts över att tidningen anklagats för att vara ovederhäftig fortsatte kvällstidningsprofilen med att ta upp mig som samtalsämne med andra i sin omgivning och kalla oss för en positiv hejarklackssajt. När det är det värsta någon kan komma på säga har man gjort det bra.
Det finns alltså åtminstone en kvällstidningsjournalist som tror att den arbetsgivande tidningen är vederhäftig och värd att gå till strids för. Vi på Melodifestivalen som inte sitter inne i kvällstidningsborgen – andra journalister, SVT-folk och verksamma inom musikbranschen – baxnar över denna spektakulära förmåga till hemmablindhet.
En större fråga
Men gruppmentalitet är ingen ovanlig företeelse. Fotbollsfans är en av många sammanslutningar som lätt kan förvandlas till farliga mobbar där individen slutar fungera självständigt och tänka kritiskt. Samma process är uppenbarligen i görningen på kvällstidningsredaktioner. Det ska emellertid sägas att andra journalister från kvällspressen som jag har träffat har en större distans till sitt arbete.
Trots att de flesta inom Melodifestivalen som kommer i kontakt med kvällspressen har föga till övers för det arbete som presteras på deras redaktioner är det sällan som den massiva kritik som bubblar under ytan kommer allmänheten till del. När jag blev intervjuad i SVT här om året och skämtsamt nämnde något ironiskt om kvällstidningarna kom reportern fram och berömde mig nästa dag: ”Du sade det som alla tänker.”
Men jag har svårt att tro att hot och maktspråk tystar så effektivt. Snarare är det väl så att större medier inte vill ge konkurrenterna uppmärksamhet och gratisreklam – och att som artist höja rösten mot kvällspressen vore lika smart som att tända en marschall i ett fyrverkerilager.
Men är det här egentligen en viktig fråga? Kan man inte bara rycka på axlarna och skratta åt kvällstidningarna? Tja, det ju en viktig fråga för alla som Melodifestivalen har något värde för. Men kvällstidningarna skriver om annat också. Jag har haft fackkunskaper i mindre områden inom litteratur, musik, sport och nöje, och inom samtliga har jag haft anledning att ta upp samma kritik mot artiklar i kvällstidningarna.
Frågan berör mycket mer än Melodifestivalen. Den handlar om vilket tonfall som ska vara förhärskande i det som kallas det offentliga samtalet. Och jag är övertygad om att det samtalet har en stark uppfostrande verkan på människorna i ett samhälle. Kvällstidningarnas vinklingar blir i förlängningen till skolbarns beteende och vuxnas verklighetsbild. Att erbjuda en positiv motvikt till det hör till de viktigaste argumenten för existensberättigandet hos en webbplats som Poplight.
”Stäms på 1 milj”
Ett intressant fall av den kvällstidningsrapportering som jag har kritiserat återfinns i söndagens tidning. Det finns en punkt där vinklingarna blir så hårda att det som trycks inte längre är sant. Kvällspressen överskrider rutinmässigt den punkten, och så även i den här artikeln.
Det är Timoteij som har hamnat i skottgluggen, och tidningen är Expressen. Uppslaget pryds av en enorm färgbild på de fyra tjejerna tillsammans med en flaska champagne. Föga anade de hur bilden skulle användas. För ovanför står i väldiga versaler: ”DE STÄMS PÅ 1 MILJ”.
Som vanligt är det rubriksättningen som havererat grövst. Vad som egentligen är i görningen, om man får tro citaten i tidningen, är att den excentriske skivbolagsdirektören Per Sonerud vill vidta åtgärder mot låten ”Kom”, eftersom han anser att den är ett plagiat av en låt som han äger rättigheterna till: ”Jag ska självklart ha pengar för det här. Och då pratar vi siffror mellan 100 000 kronor och en miljon.”
Om det handlar om någon stämning framgår inte av citaten, tvärtom är Per Sonerud osäker på vad han kommer att göra (”[j]ag kommer att undersöka hur jag ska gå vidare juridiskt”). Än mindre är stämningen en faktum, som det står i rubriken. Och det är inte Timoteij som står i skottgluggen utan låtskrivarna (”[d]e fyra skrälltjejerna anklagas för att ha stulit låten – stäms på en miljon”, som nätupplagan skriver). Och det är inte en miljon som är beloppet för den fiktiva stämningen, utan en ospecificerad siffra någonstans mellan hundra tusen och en miljon.
Och då har vi bara gjort en enkel analys av själva texten.
Den som tycker att den här rapporteringen är sanningsenlig räcker upp en hand.
Uppehåll för OS
Plagiatanklagelserna ger jag förresten inte mycket för. Inte bara för att jag inte har hört Per Soneruds invändningar själv, för att jag har hört sägas att han är en stor excentriker och för att jag har hört låten som ”Kom” skulle plagiera (hörde ingen likhet över huvud taget). Utan också för att det varje år dyker upp påstådda låtstölder i tidningarna. Har någon låt i Melodifestivalen någonsin diskats på grundval av det? Inte vad jag vet.
Nu väntar ett OS-uppehåll för min del. Jag följer inte med till Malmö utan följer lördagens sändning hemifrån tv-soffan. Måns bara skakade på huvudet på efterfesten – ”OS-uppehåll!? Vad är det?” Men OS är faktiskt en liten anledning bland flera till att jag i december valde att stanna hemma från en av deltävlingarna i årets melodifestival. För första gången sedan Gävle 2007.
Lite curling, någon?
För övrigt: Getty Domein lärde mig lite lingala på efterfesten. Han berättade om de två första raderna i refrängen: ”yeba ooo-oo / yeba oo-o-o”. Yeba betyder 'kom ihåg', men de andra ljuden är också ord – och det är olika ord på de olika raderna! Snacka om att det måste vara ett musikaliskt språk ...
Veckans höjdare
Superskrällen. Förstås.
Veckans Varför?
De urusla övergångarna till arenan i artistpresentationerna inför bidragen.
Veckans roligaste
Måns japanska tv-reklam. Kawaan!
Läs också:
Bilder: Christine Meltzer: Patric Jonsson, Stella Pictures. Övriga: Mattias Bolander, Poplight.
Gustav Dahlander (Gustav)
Källa: Poplight