Det har varit nykomlingarnas och breddningens år i Melodifestivalen. Därför kändes det uppfriskande att den otippade duon Pernilla Wahlgren och Jessica Andersson tog sig vidare från Andra Chansen.
I backspegelskrönikan förra veckan efterlyste jag mer schlager i Melodifestivalen. Som de flesta är jag positiv till den musikaliska breddningen, men att ge den omtyckta schlagergenren en enda låt i festivalen är för lite. Och tittarna visade i lördags att många känner detsamma. Att Pernilla Wahlgren och Jessica Andersson tog sig vidare kan man inte kalla annat än en schlagerveteranernas succé.
I Jönköping 2007 var det Anna Book och Tommy Nilsson som triumferade på samma sätt. Resultatet i den deltävlingen omtalas fortfarande som en besvikelse i Melodifestivalsfären. Det superkonservativa röstandet av tittarna bådade inte gott för tävlingen.
Men efter Melodifestivalen 2010 är en liknande veteransuccé bara uppfriskande. Ingen förståsigpåare hade anledning att klaga över konservativ röstning på efterfesten. Röstandet under resten av festivalen har visat att tittarna varken följer villfarelsen att det måste vara schlagrigt eller låter sig bländas av storstjärnorna längre.
Utraderade problemen
Men finalen hade tre problem inför Andra Chansen. Det var övervikt för killarna, nästan alla artisterna var unga och det var ovanligt många ballader. De två första problemen utraderades när tittarna röstade fram Pernilla och Jessica, och kanske tyder det resultatet på att tittarna faktiskt tar hänsyn till kompositionen i finalen när de röstar.
Ingen hade företagit sig att tippa kombinationen Pernilla–Jessica till final inför Andra Chansen. Själv hade jag med viss tvekan satt Pernilla som den ena finalisten, men på den andra platsen hade jag liksom de flesta tippat favoriten NEO. Falsettmannen med den starka rymdmelodin vann våra publikundersökningar både i Malmö och Örebro, och att skillnaden är så stor mellan genrepspubliken och tv-tittarna som i det här fallet är mycket ovanligt. Uppenbarligen är NEO först och främst en liveartist.
Efter sändningen avslöjade Christer Björkman för mig i ett ovanligt infall av öppenhet att NEO aldrig var aktuell för finalen i hans kalkyler. Han behöver ha koll eftersom det är han som strax efter sändningen av Andra Chansen sätter startordningen för finalen. Och NEO hade alldeles för få röster i Malmö för att det skulle vara realistiskt att tro att han skulle gå vidare från Örebro.
Oviss balladfinal
Resultatet blev emellertid inte det väntade, och inte heller flitigt tippade Alcazar kunde ta sig vidare. Jag roar mig nu i efterhand med att läsa kommentarerna till vår artikel om duellerna, där Poplights läsare tippar resultatet. Pernilla tippas en gång, men annars nämner ingen vare sig henne eller Jessica – varken bland dem som de tror kommer att gå till final eller bland dem som de hoppas på. I stället nämns alla andra i startfältet utom Pauline. Det är det här som kallas schlagerskräll.
Nu får vi, precis som Peter Jöback konstaterade efter Malmö, en stor balladfinal. Att fem ballader finns med i finalen har inte hänt på mången god dag, och rimligen borde det betyda att upptempolåtarna har en stark favör. Mitt tips om Timoteij som slutlig vinnare borde därför stå fast, men ett av de starkaste argumenten för det underminerades i Örebro. Nu råder inte längre ett kännbart underskott på kvinnor i Globen. Dessutom gynnas grästjejerna inte av det oförtjänt oansenliga startnumret fyra – de övriga deltävlingssegrarna återfinns på de tre sista startplatserna.
Med andra ord kan Eric Saade vara tillbaka i racet. Samtidigt är det Anna Bergendahl som toppar försäljningslistorna, och visst kan trenden att ingen ballad vunnit sedan -98 mycket väl brytas av henne. Caroline af Ugglas var nära i fjol. Sedan ligger Darin och bubblar som min joker, men jag tror att det krävs mycket för att han ska avgå med segern. Salems chanser tror jag är ännu mindre; övriga göre sig ej besvär.
Europa klagar på balladerna
Att det är ett balladår märks inte bara i Sverige. Det är samma i hela Europa. Den stora överviken för ballader bland låtarna som är klara för Eurovision Song Contest gör att många tittare runt om i världsdelen lär sitta framför tv-apparaterna i slutet av maj och klaga på att det är för många långsamma låtar. I Aten 2005 klagades det på samma sätt att det var för mycket trummor ... Ni fattar.
Festivalnörden Christer Björkman är mycket medveten om balladläget ute i Europa. När jag påpekade övervikten för de lugna låtarna och menade att vi borde överväga att rösta på upptempo i Melodifestivalen öppnade han munnen – men sedan knep han ihop läpparna och lyckades med att både rodna och se pillemarisk ut samtidigt. Han bekände att han stod och bet sig själv i tungan för att inte säga något han inte borde. Det var ju en intervju.
Kanske var det Eric Saade han ville lyfta fram. Vattumannen har åtminstone alla möjligheter att lyckas, sedan han fått det sista startnumret i finalen av Christer. Samtidigt är Timoteijs ”Kom” den låt jag personligen gillar bäst – och Anna Bergendahl den som jag tror skulle lyckas bäst i Eurovisionen. Trots balladdominansen.
Både Anna och ”This Is My Life” har något extra, och traditionen visar att kompetenta tjejer med sårbara balladnummer har goda chanser i Europa. Utöver Yohanna förra året finns exempel från Cypern 2004 och Chiaras framgångar för Malta.
Men tyvärr, inte ens Anna har vinnarlåten i Oslo.
Veckans höjdare
De logistiska förutsättningarna i Örebro – allt man behövde nå för festivalarbetet låg inom en kvarts promenadavstånd. Vårt hotell, arenan, artisthotellet, efterfesthotellet (för första gången i mannaminne inte samma som artisthotellet), välkomstfesten på Slottet och Schlagerturnén på torget.
Veckans Varför?
Klagomålen på låtstandarden.
Veckans roligaste
Aftonbladet, som har "Sveriges bästa Melodifestivalsbevakning!" som tagline till sin bilaga. Jag höll på att ramla av stolen.
Läs också:
Bilder: Eric Saade: Josefine Blomberg, Poplight. Övriga: Mattias Bolander, Poplight.
Gustav Dahlander (Gustav)
Källa: Poplight