Förra säsongen träffades jag av Amors pilar och kärade ner mig i September. I höst har jag träffats av Tors hammare. Och blixtar och dunder va kär jag är.
Förra året gjorde September stor succé i Så Mycket Bättre. Det var svårt att inte älska henne. Redan tidigt på förhand, långt innan inspelning, spåddes Laleh nu ta Septembers roll. Hon skulle bli den unga relativt okända tjejen som skulle överraska på samma sätt.
Och mycket riktigt har Laleh blivit förra årets September. Utan att riktigt förtjäna det. Visst är Laleh en pärla i svenskt musikliv med
hennes högst unika uttryck men hennes insatser i programmet överskattas.
Förmodligen för att det var skrivet i sten redan innan att hon skulle göra succé. Och kanske för att svensken inte är kapabel nog att själv göra en kritisk bedömning. Och möjligen framförallt för att programmets rättmätige kung inte är creddig nog att uppskatta.
E-type verkar oförtjänt förknippas med något blajigt. Det är inte helt ok att gilla varken det E-Type har gjort eller det han gör. Jag vet inte om det hänger ihop med att eurodancen inte anses fin nog. Eller om det är vikingafäblessen.
Samtidigt som ingen annan riktigt lyckas i sina uppdrag gör E-types samlade insatser honom till säsongens vinnare. Laleh söker göra allt så svårt som möjligt. Eva så långsamt som möjligt. Lena gör ingenting. Timbuktu gör helt nya låtar. Och Wiehe är bara märkligt osympatisk. E-Type är den ende som lyckas göra riktiga covers med eget sound utan att tolkningarna repriserar varandra. Som Ledin som gjorde Blå, blå känslor av varje låt.
Att bara Lalehs covers spelas i radion är märkligt nog. Men att den bästa covern i programmet saknas när man plockar ut 21 spår till
samlingen är närapå skrattretande. Det skänker ett löjes skimmer över albumet.
Lalehs Snö är lite av ett mästerverk i sig. Men E-Types cover är det resultat av programserien som gör det värt att vänta på en tredje säsong. Jag överrös av underbara rysningar och vill instinktivt jämföra den med superhiten Ingen kan älska som vi av Grace. Det är kanske ingen fantastisk jämförelse. Men det är något i introt och samma förtrollande känsla som infinner sig. I det ursprungliga vemodet låten präglas av finner man i E-Types version hopp och glädje förenat i något som är omöjligt att motså. Och jag finner mig själv le sådär löjligt som bara en nykär kan göra. Igen. Och igen.
E-Types tolkning av Snö hade potential att bli en hit i samma storlek som Septembers Mikrofonkåt. En floorfiller som slår Septembers bidrag på fingrarna vilken dag som helst. Att den presenteras på vintern och heter Snö var knappast någon nackdel. Men den har förbisetts i pöbelns jakt på att vara creddig.
E-Type har många hits på sin meritlista. Ändå tycker jag inte att jag tar i när jag påstår att covern på Snö är det bästa han gjort. Utan tvivel ett av de stora minnena från musikens 2011 och ett av årets absolut bästa låtar.
Poplights låtlista fylls på varje dag och du spelar den i Spotify: Poplights Julkalender 2011. Du kan också läsa om våra tidigare utvalda låtar.
Rickard Rosenblom (rosenblom)