Krönika: En typisk andra akten ut?

Det är så många faktorer som kan fälla ett bidrag. Det konstaterar Henrik Johnsson när han berättar om Tredje Chansen. Timing, de låtar som kommer före, de låtar som kommer efter. Yttre omständigheter. Ja, timing och inramning kan betyda allt. Därför reagerar jag extra starkt när svt år efter år agerar bakåtsträvande och trångsynt när de sätter Melodifestivalens startordning.

Jag vet. Någon måste gå ut som nummer två. Och alldeles riktig, man kan gå vidare ändå. Se bara på Swingfly förra året.

Och det är inte själva siffran jag egentligen reagerar på. Det är tanken bakom. Jag måste inbilla mig att Christer Björkman vill alla bidrag väl, att han vill lyfta fram det bästa i varje låtform och få ett så bra upplägg som möjligt.

Men han gör det väldigt svårt för mig.

Abalone Dots har otursnumret två ikväll. Direkt efter Sean Banans färgstarka nummer kommer deras livebetonade stämsång i moll.

Om de fick sin position för att rumpmannen före dem skulle ge de mest fördelaktiga kontrasterna vore det en sak. Men någonting säger mig att Abalone Dots fått sin plats för att de som sitter på förutsättningarna inte vågar tro på dem.

Och det skaver som sten i stövlarna.

Sean Banan är ett typiskt öppennummer. Det är mer för ögat än örat och det har blivit traditition att sätta menlösa rökare som hans där. På samma sätt är Loreen en typsik slutartist som den förhandsfavorit hon är. En artist som tittarna kan sitta kvar för att se.

Men jag vill inte att någon ska vara en typisk andra akten ut. Inte om det ska betyda att det är det bidrag ledningen vill räkna bort. Det bidrag de tror att vi helst vill glömma.

Jag råkar tycka Abalone Dots "På Väg" är värd ett bättre öde än att vara bortglömd med höga odds. Jag råkar tycka att Abalone

Dots visar att Melodifestivalen visst kan innehålla duktiga sångerskor och musiker med agenda. Jag råkar tycka att detta är en del av den musik som jag vill se mer av i tävlingen. Som jag vill ska lyftas fram.