Schlagerpride: På rätt spår men fortfarande en lång väg att gå

En klar uppryckning från förra året – men fortfarande saknas det lilla extra. Årets Schlagerpride bjöd på både praktschlager och moderna hits, och för den inbitne var kvällen en riktig fullträff fylld av allsång och eufori. Men var fanns alla överraskningar vi blivit bortskämda med tidigare år?

Tiden då Melodifestivallåtarna börjar kännas uttjatade och Sveriges låtskrivarelit sitter inspärrade i studion för att skapa nya mästerverk – även kallar sommaren – är en tid fylld av tomhet för alla oss som går igång på glitter, tonartshöjningar och klädbyten. Tur då att Schlagerpride finns.

Förra årets hyllning till schlagern fick många i publiken att lämna Pride Park besvikna. Förutsägbara artister, covers och låtar utan koppling till Melodifestivalen eller Eurovision Song Contest var inte vad någon hade hoppats på, och vem kunde lova att det skulle bli bättre i år?

Fornschlagern segrade

Som tur är, både för publik och arrangörer, lyckades man göra en betydande uppryckning i samband med årets Schlagerpride. Kvällen delades i tu, och Annelie Rydé stod för gammelschlagern under den första akten medan Schlagerfeber bjöd på modernare hits i den andra. Ett lyckat drag för att kunna tillfredsställa alla smaker nu  när varken Christer Björkman eller Edward af Sillén, som tidigare levererat magiska Schlagerpridekvällar, fanns bakom rodret.

Annelie Rydés artistkavalkad bestod av de mer klassiska namnen, och bland andra Nanne Grönvall, Björn Skifs, Shirley Clamp och Svenne och Lotta bjöd på sina hits från ett flertal decennier. Kanske kan namnen kännas något mossiga, men det är just det som är charmen med Schlagerpride – det här är enda gången man får höra "Michelangelo", "Det börjar verka kärlek banne mig" och "Sommaren som aldrig säger nej" i originalversion. Oförutsägbarheten blir evenemangets stora trumfkort, och man står lika fylld av förväntan inför varje namn som ska ropas upp.

Bra – men förutsägbart

Därmed inte sagt att Schlagerfebers akt var dålig. Visserligen var det inte någon överraskning att Anna Bergendahl, NEO, Safura och Sibel skulle komma dit, men artisterna i sig blir inte sämre för det. De moderna hitsen avlöste varandra och stämningen var hög när folkhavet ute på Gärdet fick uppleva Melodifestivalen 2010 en gång till. Fast vad hände med Salem, Saade och Timoteij? Att bara bjuda på en finalist var väl ändå lite väl snålt.

Årets Schlagerpride var många gånger bättre än fjolårets katastrof, men ännu är det långt upp till 2008 års nivå. Framför allt saknades artisterna som får alla att skråla med: Linda Bengtzing, Lena Philipsson, Charlotte Perrelli... Var fanns mina schlagerdivor? Dessutom hade man kunnat bredda kvällen ytterligare och bjussat på fler internationella artister än de fyra – varav tre från i år – som besökte parken under torsdagen.

Men jag ska inte klaga alltför mycket. Hur ofta får man se över 20 artister från Melodifestivalen och Eurovision Song Contest under en och samma kväll, inlindade i en glittrande show med Christer Björkman som konferencier? Schlagerpride kommer alltid att vara en kväll av eufori för oss inbitna festivalfans, och den fungerar också som en teaser inför nästa års Melodifestival. Nu har i alla fall gnistan börjat tändas i mig...

De uppträdde på Schlagerpride

Akt ett 

Annelie Rydé

Shirley Clamp

Claes-Göran Hederström

Jan Johansen

Christer Sjögren

Nanne Grönvall

Angelique (Sound of music)

Göran Fristorp (gruppen Malta)

Svenne och Lotta

Blond

Jill Johnson

Björn Skifs

Akt två

Elin Lanto

Chiara

Sibel

Jenny Silver

NEO

Pain of Salvation

Hanna Lindblad

Linda Pritchard

Didrik Solli-Tangen

Anna Bergendahl

Safura

Hera Björk

Lena