Whitney Huston är död. Tomas di Leva är besviken. Det syns direkt på löpsedlarna vilken konstig musikhelg det varit. Whitneys tragiska död - fömodligen överdos av läkemedel - är det sorgligaste som hänt musikvärlden sedan MJ och Amy Winehouse dog. Samtidigt måste ju svensk press rapportera om Melodifestivalen ...
... och om besvikelser som inte handlar om döden utan om missade finalplatser och ingen andra chans.
På det hela taget: en sorglig musikhelg i världen. Men i Sverige blev det de unga sötnosarnas triumf: Ulrik Munther, en Emil i Lönneberga som reinkarnerats som söt idol-kille, och David Lindgren, en relativt okänd musikalstjärna med stort smalj, blev de som gick direkt till den stora golfbollen och som får uppleva det Nirvana som en MF final i Globen är.
Jag vill inte säga vad var det jag sa, för jag säger så mycket, men sedan början av årets Melodifestivalcirkus har jag varit skeptisk till att det är så många "repriser", veteraner och comebacker i år. De som fick finalplatserna är relativt nya (även om Ulrik Munther redan måste räknas som känd, han tycktes spela överallt under sommaren 2011) och även de som gick vidare förra gången är relativt nya.
Vi vill ha nya nyheter. Även när de gamla går bort.
Bel Black