Att medverka som kör i Idolfinalen

Att sjunga inför ett fullsatt Globen med en miljonpublik framför tv-apparaterna borde vara som en dröm. Addera även detaljen att göra detta tillsammans med Måns Zelmerlöw, Danny Saucedo och Agnes Carlsson. Detta smörgåsbord av drömmar som går i uppfyllelse borde aldrig kunna efterlämna en negativ upplevelse. Well... Det kunde visst det.

För drygt en vecka sedan stod jag i en kö utanför Globens första entré märkt IDOLKÖR. Förväntningarna var på topp. Efter ett rep på torsdagskvällen på en läktare i arenan där vi också såg Robin och Amanda satt låtarna. Vi hade fått information om att vi inte skulle få se finalen i arenan eftersom det var utsålt och fullt, men att vi istället skulle få sitta i ett rum med storbildsskärm samt mat och dryck. Vi skulle också som tack få se resultatshowen (den delen som är efter 22-nyheterna) från vår körläktare i arenan och att de alltså skulle hålla gardinen öppen för oss. Helt okej deal, tyckte vi. Ingen annan ersättning utgick så lätt mat och att få se när vinnaren korades var helt okej. Det blev inte riktigt så.

I vita t-shirts stod vi uppställda 19:55 och väntade på att Måns och Danny skulle komma ut. För yes, vi skulle sjunga första låten tillsammans med dem. 20:02 dras skynket ner, vi skriker YEAH YEAH YEAH och... Ser inte ett skit. Seriöst. Vi såg inget annat än lamphållare, takanordningar och scendekor. Vi såg inte ens Måns och Danny förrän de gick av scenen. Men med glatt humör fortsatte vi sjunga refrängen till trots och efter att ridån gått igen blev vi lotsade till vårt "rum med storbildsskärm, mat och dryck". Det var på femte våningen. Vi fick ta trapporna. Fyra hundra personer i världens smalaste trappa mötte världens minsta rum. Vi kunde inte sitta där. Vi fick stå och titta på en duk som visade vad som hände i arenan under oss. Som packade ansjovisar stod vi där och såg Robin gnälla fram Halo och Amanda skaka som att hon fått ett anfall i Song 2. Vi var hungriga, törstiga, varma. Det fanns ingen mat. Ingen dricka. Inte ens en kanna vatten. Vet ni vad det fanns? Popcorn. Tre våningar ner. För femtio spänn. 

Saker var inte direkt som utlovat, men vi fortsatte hålla humöret uppe. Vi skulle i alla fall få se resultatshowen live i arenan. Jag, Lena, Malin och Helena smet från ansjovisrummet tidigare pga klaustrofobi, törst och paus i sändningen. Vi tog oss in i arenan och jag var på Malin Collin-jakt. Min favorit, som gjorde sin sista insats för Aftonbladet den kvällen. Jag hittade tyvärr inte henne (däremot hade jag hittat henne på torsdagens rep, woop!) men däremot hittade jag scenen, pressplatserna och - Måns Zelmerlöw. Han hade "bråttom" och hans manager fullkomligt slet i hans tröja för att inte låta honom uppehållas av fans. Senare såg jag på hans Twitter vad han hade så bråttom till - Café Opera. Oh well, man vill ju inte låta festen vänta. Det går ju inte an. När pausen var slut smet vi ut igen och begav oss mot körläktaren igen. Nya t-shirts med Idol audition-nummerskyltar på bröstkorgen ställde vi upp oss. Nya förhoppningar som inte krossats än.

Vi hörde Agnes börja med Right here, right now. Vi gjorde oss redo. Sista refrängen var vår. Efter att jag, som självutnämnd ledare för min lilla körgrupp, bytt platser på läktaren skulle vi nu kunna se ut i arenan. När ridån gick upp och vi gick lös i Agnes gamla vinnarlåt såg vi faktiskt ut. Vi vevade med armarna, strålade mot de 12 000 människorna i arenan och glömde att våra strupar var torra som fnöske efter lögnen om förfriskningar. Vi visste ju att vi skulle få se finalen nu, att de inte skulle dra igen ridån framför oss, att vi nu skulle få lite ersättning. När Agnes låtar sista My heart belongs to you klinga ut strålar vi mot varandra. Det blev fint. Vi ska precis till att börja blicka ner mot Robin och Amanda när det börjar röra sig i gardinen. En isande skräck sprider sig på läktaren. Gardinen rör sig fortare, mot samma mål. Mot att stänga ute oss. På bara ett par sekunder är vår ersättning, vår vy, vår belöning borta. Allt vi har framför oss är en svart gardin. Vi ser ingenting. Vi hör knappt någonting ens eftersom det inte finns högtalare riktade bakåt, mot oss. Folk i kören rasar, skriker VAD FAN och sparkar till stolar. Går därifrån. Vi sitter kvar. Hoppas att det ska vara något fel, att de ska öppna ridån igen. Det gör de inte. Vi sitter där, i ett kokande Globen som vi inte ser en centimeter av, och vet inte vad som händer. Varför TV4 gör såhär mot oss.

Jag tycker att det är fruktansvärt dåligt att utlova saker som sedan inte hålls för en sekund. Jag bryr mig inte så mycket om att vi inte fick se finalen i Globen, att vi knappt var med i bild eller för den delen att vi var på Idolfinalen utan att egentligen vara där. Det som gör mig förbannad är att bli lovad saker som inte hålls. Vi var i Globen i sex timmar utan att få varken tillgång till mat, vatten eller ens få sitta ner i ett rum. Vi fick pressa ihop oss i tryckande kroppshetta med torra strupar och tomma magar. Det fanns inte ens möjlighet att köpa mat, bara popcornpaket för sextio spänn. På flera våningar bort. Vi fick inte se något av finalen alls - trots utlovat. Så när folk tror att jag är sur för att jag "inte fick synas i tv, buhu" så vill jag bara sparka på deras smalben mellanstadie-style. Jag är sur för att jag hatar när folk, personer som företag, lovar saker till personer som STÄLLER UPP för deras skull utan riktig ersättning och sen skiter fulla fan i att infria dem. Jag ångrar speciellt en sak - att jag inte gömde mig under pressplatserna i arenan i pausen. 

Visst känns det väl häftigt att kunna säga att "Jo, men jag sjöng i sista svenska Idolfinalen! Inför ett fullsatt Globen och miljontittarsiffror. Jorå, Måns var där. Ja, men precis, vi sjöng bakom honom och Danny! Och hon där, Agnes. Det var fint! Ett minne osv". Men det hade känts ännu finare att kunna avsluta med "Ja, TV4, de var hederliga, stod vid sitt ord och vi fick bästa tänkbara behandling!". Det där var exempel på ord som aldrig kommer att passera min mun, alltså.

Ps. En mycket tveksam pose på bilden ovan med tanke på mitt sinnestillstånd under finalen.