Poplight | Jag betygsätter kvällens Melodifestivalbidrag

Ikväll drar den första deltävlingen av Sveriges största glitterkavalkad igång. VIDA Arena i Växjö står som värd för detta spretiga startfält med allt från banankomiker och pastelldisco till Dramatenskådespelare och tävlingens första growl-verser. Jag har lyssnat på bidragen, satt betyg – och tippat kvällens vinnare.

1. Sean den förste Banan – Sean Banan

Bananklackar, bananjacka och bananspira – Sean Banan lämnar inget i scenframträdandet åt slumpen. Bidraget handlar, allt enligt överste Banan själv, om hur han kom till Sverige – och blev kung på sitt “alldeles egna sätt”. Sean Banan gör ett nummer innehållandes en flygande matta, inte mindre än sjutton klädbyten och passar även på att dissa Carola. Det är lätt att döma ut årets första bidrag som trams – men låten är överraskande bra. Refrängens “diggidiggidiggi-dingdingding” sätter sig direkt och texten om Sverige är minst lika genomarbetad som det Engfors-uppstyrda scennumret.

Låter som: Crazy frog möter Dr Bombays Calcutta.

Betyg:

2. På väg – Abalone Dots

Lystring, P4-fans! Här får ni ert lystmäte! Årets andra bidrag bjussar på 3 minuter midtempo-country på svenska, fladdrande tygstycken och en vacker text. Allt är trevligt, fint, sött… Men för anonymt. Dessutom har Abalone Dots haft oturen att hamna direkt efter tidernas mest explosiva och händelserika framträdande – Bananens. När barnen (och jag) fortfarande entusiastiskt ropar “SÅG DU BANANKLACKARNA?” över Sourcream-chipsen i soffan har Abalone Dots redan hunnit gå på och av scenen. Obemärkta.

Låter som: Calaisas bidrag If I Could 2008.

Betyg:

3. I want to be Chris Isaack (This is just the beginning) – The Moniker

Årets längsta titel sjungs av förra årets bronsmedaljör, den gulklädde The Moniker. Men om man hoppas på att få återse de dansande svamparna och färgglada rullbanden hägrar endast en besvikelse. Det här är Idol-Daniel som står på scen – inte den regnbågsspeedade The Moniker. Daniel sjunger inte bara att han vill dansa som Bryan Ferry och vara Chris Isaack – han till och med tågar in på scenen till tonerna av sistnämndes hit Wicked game. Här finns inte ett spår av Beatles-pastischen Oh My God! – bara en lågmäld, välproducerad men lite för tråkig “on and on and on”-refräng. Barnen som väntar på sin Moniker kommer nog besviket stoppa tillbaka sina iPhones och slå numret till Sean Banan istället.

Låter som: Ryan Adams & the Cardinals låt Sweet illusions.

Betyg:

4. The boy can dance – Afro-Dite

Som Sean Banan skulle ha sagt det: Afro-Dite – inte så bra.

Låter som: Deras egen låt Never let it go – fast utan nakenchock och tja, en refräng.

Betyg:

5. Mystery – Dead by April

Rock är den nya schlagern i Melodifestivalen och Dead by April vet om det. Varje gång ett bidrag med tunga gitarriff och en tatuerad sångare haft ett startnummer i den här tävlingen har det gått vägen. Ja, vägen till att få uppträda i landets största golfboll, alltså. Men Dead by April har också något som inget annat rockbidrag haft – growl. När Jimmie står till höger på scenen och avgrundsvrålar i bryggan mellan vers och refrängen kommer mormor att sätta lördagskaffet i halsen – för att sedan glatt säga att “det var minsann en fin bit, det där” efter refrängen. För refrängen i Mystery är pop. Boyband-pop. Och den är bra.

Låter som: In the end med Linkin Park möter Straight through my heart med Backstreet Boys.

Betyg:

6. Salt & Pepper – Marie Serneholt

Kära Marie. Vi skriver till dig av en anledning – att vi bryr oss om dig. Du är en ambitiös, trevlig och främst duktig tjej som med flaggan i topp varit programledare för det här spektaklet. Du har spenderat hela året i tvrutan – och det har gått alldeles strålande. Vet du varför? För att vi tycker om dig. Och för att du hittills haft den goda smaken att inte sjunga “din egna musik”. Ta inte den här sistaplatsen du kommer att få ikväll för hårt. Du har så många andra kvalitéter, Marie. Soliga hälsningar från svenska folket.

Låter som: The boy does nothing med Aleisha Dixon.

Betyg:

7. Jag reser mig igen – Thorsten Flinck

“När löpsedlarna flaxar vilt och mitt livs slängs ut för er. Då olyckskorpar kraxar är mitt svar en upplyst scen. Och det är för dig som jag gör min entré – för jag reser mig igen…” Thorsten Flinck, årets kanske mest spektakulära och överraskande namn i artistlistan, är så teatralisk men äkta att jag får rysningar. Den här specialskrivna texten signerad Ted Ström är baserad på det trasiga, mörka och publicerade liv Thorsten spenderat 50 år i. Och den berör. Som den Dramatenregissör och skådespelare han är artikulerar Thorsten för fullt, spelar ut och ropar “DRAMA!” högt i sticket. Men trots spelandet är det tydligt – det är mer än bara teatergeniets fötter som är nakna i det här framträdanet.

Låter som: Märk hur vår skugga – Imperiet.

Betyg:

8. Euphoria – Loreen

Tänk er Loreen 2011. Låten My heart is refusing me, ett introvert men konstnärligt framträdandet och recensenter som euforiskt skrek “ÅH, SÅ MODERNT!”. Loreen 2012 är exakt samma sak – fast i version 2.0. Euphoria har lyckats behålla allt i My heart is refusing me som var modernt och unikt – och gjort det till nyskapande schlager. Årets bidrag är mer catchy, mer trallvänligt och mer lättillgänligt – men med ett artistiskt uttryck som inte osar ett dugg gammal schlagerpastisch. Det här är tre minuter arty Rihanna-pop där Loreen dansar ensam, och lika introvert som 2011, på en specialbyggd plattform. I år kostar hon till och med på sig att le. Och varför skulle hon inte? Det här är en vinnarkandidat – i Globen.

Låter som: Titanium av David Guetta feat Sia.

Betyg: